Jag fick en fråga för ett tag sen.. Vad som får mig att känna hopp. Hopp? tänkte jag. Hopp för vad? Hon är ju borta, hon togs ifrån oss. Det finns inget hopp. Och det är sant.. Även om jag inte insett det än, så kommer hon nog inte tillbaka. Men när allt rycktes från oss, när dåliga besked avlöste varandra var det hoppet som fick oss kämpa. Det var hoppet som fick oss att hålla humöret uppe så gott det gick och inte ge upp. Så länge hon levde fanns det hopp om att en dag blir det bra. Klarade min syster av att hålla hoppet uppe i en sådan situation så kan jag med det. Om min syster klarade av att hitta styrka efter ett dödsbesked så klarar jag mig med. Och om det är som hon sa innan hon gick bort, att hon alltid kommer att vara med bland oss så kan jag nog känna en gnutta hopp om att vi en dag ses igen. Ett hopp om att jag alltid orkar lite till, fast jag helst vill ge upp. Hon har gett mig ett hopp om att hon kan känna vad jag känner, uppleva det jag upplever. Min syster är min drivkraft, min syster ger mig hopp.