..Vi ska ju bara ha det bra nu". Det var min systers ord när tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag satt bredvid hennes säng med mitt huvud lutandes mot sängkanten. Det kunde inte vara meningen att min syster skulle sitta och trösta mig vid det här laget, i den här situationen. Men det var sån hon var, det är sån hon är. Stark. Glad. En hjälte i sin tid. En förebild. Hon är så mycket mer än bara mitt kött och blod.

Min syster hade länge funderat på att starta en blogg för berätta vad hon gick igenom, vad hon var tvungen att kämpa emot. Hon sa att det kanske kunde hjälpa någon annan. Kanske kunde hon få någon annnan att inte känna sig så ensam. Kanske kunde hon ge någon annan tröst, hopp och motivation till att inte ge upp. Min syster hade själv en väldigt stor hjälp av en tjej som gått igenom och överlevt denna hemska sjukdom. Primär skleroserande kolangit, PSC.