Ibland tycker jag synd om alla människor som jag träffar nu, som får lära känna mig nu, efter allt som hänt. Det känns inte som att dom får lära känna den riktiga jag. Jag är inte mig själv, jag är inte som jag alltid varit. Inte lika driven, inte lika glad, inte lika intresserad osv. Sen tänker jag efter och då slår det mig att ingen kommer ringa mig och be om ursäkt för att allt var ett sjukt dåligt skämt, för att vi bara skulle lära oss om livet, men att det inte var på riktigt! Inget kommer bli som förut, och allra minst jag. Kanske är det här mitt nya jag?

"We could build a rocket, fly to the moon
Leave Tuesday morning and be back for noon
There wasn't nothing, nothing that we couldn't do
Once, when I was little. Once, when I was little"